Tog mig i nacken och åkte över till Bobby igår. Jag har lovat henne i tre veckor att jag ska fixa hennes Windows Vista som haft en massa problem. Helt naturligt har jag hittat på svepskäl för att inte göra det, jag är livrädd för att börja rodda med Windows. Det är lite som att äta jordnötter, har man väl börjat så går det inte att sluta. Tacka vet jag min Mac, den är en trogen tjänare som inte trilskas för mycket.
Som belöning för plågan bjöd Bobby på middag. Fint blev det minsann, en liten fransk restaurang i mitten av Chiang Mai som heter Ouh La La. Utsökt mat och trevliga människor. Jag hade en biffstuvning som jag inte kan uttala men som var riktigt, riktigt bra tillsammans med ett gäng Heineken. Bobby hade en Coq au vin med ett glas vin. Innan dess blåste vi även på med varsin förrätt. Hela kalaset gick på 1 050 baht. Helt otroligt, det hade kostat minst det dubbla i Phuket med den kvalitén.
Bilderna ovan är snodda från Chiang Mai Chimes. Orkade inte ta bilder själv.
Efter middagen drog Bobby med mig till hennes favorithak, Le Petit Paris. En annan fransk restaurang/pub som drivs av en engelsman. Riktigt trevligt ställe att sitta och dividera på. Har ingen aning varför det blev så mycket franskt igår.
Eftersom jag var gräsänkling igår tänkte jag senare på kvällen slå mig ihop med min gamla kompis Karl som är här på besök från Phuket. Han och hans polare hade dock dragit med mopparna till Pai, en liten hippieby cirka 10 mil från Chiang Mai. Typiskt, alltid när man är solo så är alla borta eller upptagna. Murphys Lag.
I dag är det så varmt att jag smälter bort. 38 grader och vindstilla. Kan inte regnperioden komma snart, orkar inte med den här tryckande hettan. Till och med luftkonditioneringen har börjat kräva OB-tillägg. Sitter nu på altanen med en iskall Heineken och knattrar in det här. Det lindrar smärtan något.
Imorgon söndag är det vår ”family day”. Vette sjutton vad man ska hitta på i den här värmen. På måndag är ungarna äntligen tillbaka till skolan efter ett två veckors Songkran-lov (påsklov).
